I söndags ringde mitt äldsta barnbarn och undrade om jag inte kunde komma dit med en hund. (Helst Malin)

Då jag just då var upptagen så fick han vänta en timme, när vi kom var bägge barnen färdiga för promenad så vi gick på en gång.

Ja malin måste ju först kolla av allt inomhus förståss.

På vägen hemifrån fick max hålla i kopplet och då gick hon på typiskt spanielmaner i zick zack. Lite hit och lite dit och mest framåt. Hon betedde sig precis som Max gör, fullt ös framåt.

På tillbakavägen fick maja 6 år hålla i kopplet och se då var det annorlunda. Hon gick fot som en liten prinsessa bredvid Maja men ville gärna ha mig på andra sidan. Och alltsammans i snigelfart.

När vi kom hem till dom igen så ville Max spela Alfapet men det ville inte Maja så hon låg på golvet och spelade ngt konstigt spel där man spred ut en massa kort och tryckte på en apparat som gav ifrån sig olika ljud. Typ kossa, får, såg, elefant o.s.v När ljudet hördes skulle man slå på det kortet som föreställde ljudet. Massa bankande blev det. Malin satte sig upp under bordet först och såg mycket misstänksam ut. Men till slut ledsnade hon och la sig ner och sov. Pluttan det är jobbigt att vara med barn när man inte är van precis. Tyvärr träffar dom barn alltför sällan för det är nyttigt minsann och dom blir mentalt trötta av sånt. Vi får nog göra det lite oftare tror jag. Även Ruth behöver sådan stimulans.

Doriz är ju mera van vid liv och rörelse så hon bryr sig inte särskilt mkt hon inte.